Lust. Vem har lust till vad? Vad har du lust med? Känner du någon livslust just nu? Har jag någon lust att skriva denna bloggpost? Om jag inte har det och gör det ändå. Vad är det jag gör egentligen??? Är inte det någon slags provokation av mig sjäv?

Faktum är nog att jag ofta känner olust. Så stor, så omfattande och uppslukande att den skymmer precis allting annat. Tänk dig att leva i ett förhållande, alltså bo tillsammans med din partner. Ja, alltså träffa denna/denne MÅNGA gånger om  dagen, samarbeta med denna/denne och bara känna ett stort avsky rakt igenom hela vägen hela tiden inför blotta existensen.

Dagens erfarenhet är att det är helt fullständigt omöjligt! Visst kan det gå på något knöggligt sätt i ett par dagar och sen några till. Men det är inte snyggt. Och smällen är oundviklig. Förr eller senare har den anlänt. Då är det dags att ta itu med olustigheten - som färgar rösten och språkmelodin, kroppsspråket, samarbetsförmågan, ordval och ja... allt annat! Då är det dags att stänga in sig i sitt rum och vara där. Snart blir det dags att ställa sig frågan... vad händer med mig egentligen? Så här kan jag inte hålla på. Då kan jag lika gärna tacka nej till giftermål och leva ut mitt liv utan samboskapets ständiga krisskapande.

Vad är det som händer med mig egentligen?!?!?! Inre bilder på diverse situationer, tankar och tårar flyger åt alla håll. Jag förnimmer en frustration som med en snara vävd av tjockt mörker drar sig allt hårdare och hårdare om min hals. Det är någonting som är frustrerat, ett naturligt behov som inte är tillgodosett...

LUST!

När ägnar jag mig egentligen åt att leva ur min egen livslust?
När jag är vansinnigt duktig?
När jag jobbar hårt för bekräftelse?
När jag drömmer om beröm? (jo det gör jag faktiskt)
När jag föredrar den sköna soffan och filmen över alla krav jag definierar livet med?
När jag flyr från alla krav in i symbiosens rike med min sambo?

NIX! Icke! Nein! No! Nej! KAN JAG ÖVERHUVUD TAGET LEVA UR MIG SJÄLV? Jag vet ju att jag kan. Det är bara ovant och okänt. Därför har jag hittat på något som kallas LUSTÖVNINGEN. En övning som jag ska göra ganska ofta för att balansera upplevelsen av yttre krav med upplevelsen av lust, för att öva upp förmågan att känna livslusten, för att programmera in livslusten som en SJÄLVKLAR del av min existens.
Övningen går till såhär:
Jag sätter mig ner med min lista.
På den står aktiviteter jag gillar att göra. Jag frågar mig själv vilken jag helst vill göra just nu? Den jag väljer sysslar jag med och är generös med tiden för sysslan. Kanske blir det en kamp i början. Är jag värd denna tid?

Dagen går och jag är på en fasta hela dagen. Jag fastar för att bygga upp rutin o självförtroende. Jag ska nämligen göra en tredagarsfasta lite längre fram som ett led i mitt candidas program.
Jag har gjort en liten lathund som hänger på mitt kylskåp med allt som bör göras under fastan. Det är egentligen inte bara att sluta äta en dag utan det är mycket man ska ta hänsyn till.

Men nu till den utlovade kokosfilmen... Vilka kokosnötter ska man välja och hur öppnar man dem? Svaren finns här:

http://www.youtube.com/watch?v=jnJjrwhMIKo

XD det spiller ganska mycket kokosjuice överallt som ni ser! Men jag försäkrar er om att det går att göra det bättre, men den färdigheten får ni klura ut på egen hand. Om du sedan vill äta köttet från kokosen tar du en kniv och skär lite snitt i köttet tills du får en bit du kan peta ut med kniv.

Varför äta kokos?
öhm det är gott. som fan.
Kokos innehåller väldigt mycket näring och fettet sägs vara det nyttigaste fettet att använda i matlagning. Kokosprodukterna bara väller fram omkring oss i många olika former, de sista jag upptäckte var rostad kokos samt kokosjuice i förpackning! Men inget slår den färska nöten och den färska juicen. Kokosjuicen kommer jag nog aldrig att köpa igen, just för att det är dyrt och faktiskt inte lika gott som självextraherad.

Jag hade lovat en visning av kokosöppning idag! Dock har jag glömt min sista kokosnöt på lekis så det blir inte så lätt detta. . . tror jag väntar tills jag faktiskt  har en kokosnöt =)

Barnen älskade iaf kokosnöten! De ville bara ha mer och mer och mer hela tiden. Först var de skeptiska, men när de väl börjat tugga fatta de att det var ju gott! Fika blev ute idag på pulkabacken för vi hade tolkning med en liten shettisponny hela förmiddagen. Alla som vågade fick glida i snön bakom minihästen på skidor eller i pulka, ner för en liten backe och sen upp för backen igen. Det gick verkligen hem hos alla barnen. Det känns så fantastiskt att få medverka i en så underbar lekskola där såna här saker ingår. Känner mig väldigt glad och tacksam för det.

Det är farligt att tycka synd om sig själv när man är på diet, för till sist, en ogardad stund, evolverar det till ett rättfärdigande av nåt felklamp vilket lätt kan urarta monstruöst. Enligt mina erfarenhter. Men det var ändå väldigt trevligt att kamma hem ett par färska kokosnötter från stan idag. Slå upp dem med baksidan av en hammare och sörpla i mig dess fräscha, nyttiga juice. Vilken lyckost mig som fick tag på två perfekta kokosnötter på samma gång! Det är ju ofta man stöter på en eller annan halvvdan eller ganska äcklig kokosnöt. Men dessa.... yummay säger jag bara. Och med ett gott samvete då dessa juicer inte på något sätt strider emot min diets hårda regler.

Intressant är ju också att färska nötter är mycket mycket lättare för magen att smälta än torkade nötter, fetterna är fortfarande mycket mer levande och därmed nyttigare också. Så visst åt jag lite kokoskött också! Imorgon ska det bli en kokosstund på lekis, troligtvis istället för fröna som vi brukar äta i anslutning till våran fruktstund.

Hur man öppnar man en kokosnöt med en hammare? Det tänkte jag visa er imorgon så kanske ni också blir inspirerade att hämta hem dessa läckerheter lite oftare...

Men nu, måste jag röja unda några hinder för en samvetsgrann sömn, det är några saker på att-göra-listan.

Doula

En doula är en kvinna som ger en födande kvinna och hennes eventuella partner kontinuerligt emotionellt stöd under en förlossning.

 

Detta har jag helt fullständigt hängett mig denna dag sedan klockan tre imorse. Då ringde de mig där jag låg intill min pojkvän en mils bilavstånd ifrån syrran, den bubbliga magen och hennes för övrigt slumrande hem. Nu sitter jag här klockan tre på eftermiddagen och hör gnolandet av en helt färsk bäbis och ser ett helt nytt ansikte i en redan invigd modersfamn.

Det är svårt att tänka sig just nu, i postförlossningslugnet, att här bara nyligen var luften sprängfylld med spänning. Mellan klockan 4 och klockan 7 var det egentligen bara en sak som gällde för doulan Mikaela. Serva Mariel. Det innebar faktiskt ett rätt idogt arbetstempo. Man blir tydligen hungrig av att få värk. Så beställningar på olika mat kom den ena efter den andra, köket fick inte växa ihop. Samtidigt var det önskemål om filmning och korttagning lite då och då - särskilt under värken. Fyllning av poolen med varmvatten från kastrull o vattenkokare. Mera mat. Vissa saker bara erbjöd jag henne utan att rådfråga henne då hon tidigare uttryckt att hon önskade slippa be mig så mycket om mat. Jag kan ju säga att både jag och Mariel hade stor glädje av att jag lärt mig en del och inspirerats så mycket av min pojkvän som är kock. Det kändes lite extra kreativt och högklassigt så. =) Dana gjorde också lite matplock åt henne emellanåt.

Det lugnade ner sig några timmar. Huset vaknade. Talila upptäckte snabbt att den här dagen handlar om "baby". Dana tog en blund. Två glada barnmorskor dök upp. Mariel slungades in i värkar till och från och Talila visste inte ibland om hon skulle vara orolig - vi försäkrade henne om att det var bra med mamma. Talila och jag förberedde lunchmaten: hemmagjord sushi. Det är Talilas nya ord för idag. Sushi! Hon gillar sushi för övrigt, ganska rejält. Till och med marinerad/inlagd ingefära gick ner - fast med en tillgjord smackning.

Promenaddags för barnmorskorna. Allt var ju ganska lugnt. Sedan vilodags för Mikaela. Allt var väl ganska lugnt??? Men i rummet med förlossningspoolen var det saker på gång. Mariel började förnimma en stark rädlsa, som hon till och med inte upplevde förra förlossningen. Värkarna började bli ganska plågsamma. Dana hade ett schå med att få bukt med varmvatten leverenser till poolen, en sprallig två-åring kring bena och en fru som behövde hans stöd. Till sist kastades Talila in i poolen med mamma. Hon ville hjälpa till också! Dricksglaset på pallen brevid blev ett öskar. Hon höll mammas händer igenom en värk. Hon plaskade omkring glatt och pratade ofta om "baby kommer mammas mage". Jag bads komma till scenen, som nu var två barnmorskor och en hel familj i en förlossningspool. Filmkameran på.

Sedan tog det fart, Mariel kände djupare smärta, och ögonen blev vilda. Barnmorskan 1 tog en stärkande kontakt med Mariel som hon höll fram tills dess att hela den lilla pojken kom fram i vattnet - helblå och heltyst - förbryllad och nyfödd. Han provade att gråta lite smått. Och lite till. Och till sist fick vi höra hans fulla lungkapacitet ta uttryck i ett rejält bäbisgråt. Det gjorde att cirkulationen kom igång och bäbisen fick en ny färg: röd. Talila var helförtjust i "baby". Det var en fröjd att se familjen där i poolen med sin nyaste medlem!

Uppröjningen är inte färdig och vi är nog ganska utmattade. De andra säkert mer än jag. Men Mariel är inte alls lika medfaren rent fysiskt som vid förra förlossningen. Hon njöt gott åt sushin hon med innan hon tog sin första vila med den nya sonen.

Och så gick det för min första gång som doula! Jag fick 10 utav 10 så det känns ju bra att jag lyckats göra det jag var här för! Jag känner mig lite mer invigd som människa också... det är ju faktiskt min första förlossning...

 

 

 

 

 

 

Hello Gott folk. Jag kan nu glatt meddela att jag börjar få grepp om min nya diet. En diet instiftad under nöden av ett sjukdomstillstånd i kroppen. Den pathologiska candidasen. Det är inte lätt att ändra sina kostvanor på ett hållbart sätt. Det är alltid så lätt att klämma in hurtigt i början och sen falla av olika psykologiska, fysiska emotionella anledningar. Annorlunda har det inte sett ut för mig kan jag ju erkänna. Men nu är det ju så att jag bara MÅSTE. Annars blir jag så översköljd av sjukdomssymtom att jag inte kan sköta mitt liv.

Det jag måste göra för att rensa ut de beläggningar i min kropp som ställer till det för mig, är allra först o främst att äta minst 75% råkost om dagarna men utesluta sådant som skapar en sur miljö i kroppen eller som candidas svamparna tycker om. Alltså är listan ganska lång med undvikarmat. Till och med frukt är alldeles för goda för candidasen. (lime och citron undantag som dessutom är väldigt hjälpsamma i kampen mot candidas infektion.)

Nu har jag läst en del och det finns oändligt mycket att lära sig om näring för människan. En väldigt viktig grej i kampen för hälsan, inte minst vid insjuknande av candidas är fettsyror och då särskilt Omega 3, 6 och 9. Även här finns oändligt med material att fördjupa sig i, bl.a. UDO Erasmus forsking. En anledning till att fettsyror är så viktiga och bra är för att de hjälper till vid tillverkningen av prostaglandiner. Det är en kemikalie i kroppen som hjälper till vid regleringen av hormoner i kroppen. Finns det för lite råmaterial för att tillverka prostaglandiner så finns det för lite prostaglandiner. Finns det för lite prostaglandiner kan hormonerna leva loppan. Lever hormonerna loppen sååå tjaaa.... vi kvinnor vet iaf.

I Hampafröet hittar vi mycket av dessa välgörande essentiella fettsyror. Här är ett företag som har en fin samling högkvalitativa produkter gjorda på hampa. (EFA - Essential Fatty Acid) http://www.reidarsson.se/

wow, jag kommer liksom aldrig igång med det här!!! Bloggvärlden öht kanske inte är något för mig! Läser typ inga bloggar, skriver inte i min egen.

Nu är jag i Ekerö och äääälskar att vara här. Med Björn. Han är som ett varmt fluffigt berg. haha. Nu låter det som att han är jättetjock, men det är han inte. Snart ska vi till syrran o Dana o Talila o kommande bebbbing. Ingen vet om det är en pojke eller en flicka och den har gått övertid några dagar nu. Jag gissar flicka bara för att få tillfredsställelsen att ha rätt om jag nu har det.

mm. Iaf. Jag är långt ifrån van vid min nya kosthållning. På ett plan är jag mer kraftlös och på ett plan är jag otroligt stärkt. Men det viktigaste är att mina otroligt besvärliga jobbiga skitdryga förtvivlande symtom har börjat avta. För de som inte vet  har jag en pathologisk candidas överväxt som riktigt söndertrasade mitt välbefinnande med en kedja olika symtom. Det har gjort de mörka vintermånaderna extrasvåra att ta sig igenom. Men nu kör jag ett program i fem steg och det börjar med en kost som optimerar matsmältningen och som matar candidas överväxten så lite som bara möjligt. Mest råkost.

Det var allt för idag folks. Nu blir det matlagning och pysselkväll hos sörraiinen! Om inte bebbein börjar kämpa sig ut. Då blir det andra puckar.

Jag tror inte folk förstår. Och det är mycket ennerverande. Men egentligen, varför ska folk förstå mig och vad jag går igenom? Är det verkligen nödvändigt? Svaret är nog nej, men det är faktiskt rätt trevligt om folk gör det. Så, i hoppet om en trevligare existens förtäljer jag nu lite empiriskt material angående nedtrappning av antidepressivt.

Det finns ett namn för vad man går igenom när man trappar ner från antidepressiva mediciner. "Utsättningssymtom". Dessa består inte enbart av obehagliga känslor man kanske kunde undvika med hjälp av piller. Dessa består även av en harrang fysiska obehag.

Jag har gjort sammanlagt sex nedtrappningar, utav vilka ingen varit särskilt skonsam. Just nu håller jag på med min sjätte nedtrappning - den som utgör den allra sista och lämnar mig i direkt kontakt med mig, med livet  - en komplett emotionell medborgare. Obehagen spöker fortafarande, 1,5 månad efter avbrottet. Dessa består av yrsel, illamående, plötslig utmatthet, plötslig nedstämdhet, aptitförlust, och ett slags elektriska stötar i skallen känns det som. Vid ett tillfällle var illamåendet så starkt att jag spydde upp hela min middag som jag med stor möda lyckats trycka ner. Det vet jag ju inte, kunde faktiskt varit en kort version på magsjukan. Jobbigt vare iaf. =P

Pillrena påverkar hjärnan - och kemin däri. Ju längre hjärnan är i pillernas våld dessto svårare blir utsättningssymtomen. Jag har väl tagit piller i tre år eller något sånt. Det finns folk som tar längre, mycket längre. Men min hjärna har fullt upp med att vänja om sig. Helt plötsligt kan jag finna mig i ett stort mörkt landskap av osörjd sorg och känna mig odelaktig i omvärldens surr. Sen helt plötsligt kan jag känna mig som en lysande sol.

Det kommer inte pendla lika snabbt  och lika extremt när pillerna har arbetats ut ur systemet ordentligt. Tills dess blir utsättningssymtomen en ganska dominerande del av mitt liv, och det är bara o sänka kraven och ta hand om sig så bra man bara vet hur.

Tjena! I helgen försökte jag virka en korg av matttrasor (och inte trasmattor) och det blev visst en mössa istället. Vad säger ni? Nåt man kan ha på sig i waldorfsammanhang? Jag skulle tro det men jag vet inte så säkert. Jag fick lite underliga blickar i Hedemora nyss. Men inte så många som jag annars kan få. När min pojkvän har kladdat i mitt ansikte med ansiktsfärger till exempel. Får se till o fota nästa gång.

Annars är det fullt schå med julklappspyssel här om helgerna! Min Björn är ju ofta här om det råkar vara helg. Vi hade en härlig stil denna helgen. Vi satte oss med vårat pyssel - i soffan - o streamade den ena filmen efter den andra och varvarde förstås med lite mat, gos och promenad. Få se om jag minns vilka filmer vi såg... De var nämligen riktigt riktigt bra ALLIHOPA.
1) Horton Hears a Who
2)
3) Flipped
4) Easy A
5) En film jag faktiskt inte minns titeln på. Skitbra om Harold som är en karaktärsom en författare med writers block samtidigt skriver om. Harold hör henne berätta hans liv samtidigt som det utspelar sig.

Yöööp så mysigt kan vi ha det här i dalaskogen en vinterhelg. Men nu till sängs. Det är en smockad vecka som stundar!

Nä, jag kommer inte ihåg va resten hette... Björn får hjälpa till

Lite om denna dag!
En helt vanlig måndag på waldorfförskolan Snödroppen.
Jag lyckades hamna i på-hugget-mode, vilket alltid är superskönt. Då känns det som att jag är ett steg före barnen och allt blir smidigare. Barn kan ju ofta vara helt galna, fullständigt oregerliga och allmänt trotsiga! Och så var fallet idag. Jag har lärt mig av min mentor, att med barn kan man inte säga till dem genom en "INTE" mening, utan det gäller att framföra sitt budskap på nåt annat sätt. För barnen hör likson inte ordet inte så noga utan det som fastnar är resten av meningen. Det är alltid en ständig utmaning att komma på sätt att leda in barnen på den valda banan.

Men där gifta sig några neuroner i min hjärna idag! Vid bivaxskulpteringen imorse kom jag på att man kan säga: "Nu är det en stund för dina händer, inte för din pratmaskin. Och sen uppmuntra ett barn som har särskilda besvär med "bivaxron" lite extra. T.ex. genom att säga "åh titta vad dina händer kan klämma, vad mer kan de göra?! Åh titta de kan banka, och trycka och..." Sedan har vi en särskild bricka på vvilken barnen ställer ut sina små konstverk för dagen innan de smälts ner igen till nästa gång.

Vid matsituationen, som var mycket högljudd till att börja med, kom jag på att det går ju lika bra att säga, "Nu är det magens stund, och inte pratmaskinens." Men då gäller det ju att man själv som pedagog är en förebild för detta. Inte alltid det lättaste, för mig, att hålla käften när jag äter och vila i stunden.
Så här ser det ut när sexåringarna får i uppgift att göra figurerna till krubban medan de yngre barnen fortfarande gör utan några riktlinjer.

Hela min livsstil påverkas av årstiderna då de erbjuder olika möjligheter och olika begränsningar och olika utmaningar. Det är omöjligt att ha samma rutiner på vintern som på sommaren. Det är som att klimatet tvingar fram en inre dynamik. Jag verkar vara en sådan som tappar gnistan under vintermånaderna... känner ofta att jag helst bara skulle vilja sova, har svårt att motivera mig till aktivitet, blir förkyld så fort jag blivit frisk medmera. Och det krävs inte mycket motgång för att få mig liggandes orörlig i sängen.

Till exempel idag, jag skulle åka till sta'n för ett läkarbesök och för att göra ärenden. I god ordning var motorvärmaren på ett tag innan avfärden. Ändå betedde sig bilen illa från första början och visade alla symptom på ett svagt batteri... men det har den gjort förut och sen kört klingande fint ändå. Inte den här gången! Istället hamnade jag som en propp på vägen mitt i byn här. Kanske inte riktigt som en propp, det gick att, med möda passera. Jag blev helt uppgiven och bara gick o la mig o sov. Lyckligtvis fick jag ett erbjudande om hjälp senare, så nu är bilen iaf flyttad.

Nu har jag visserligen ryckts upp av nån, nåt eller mig själv, och möblerat om i sovrummet och renskrubbat badrummet. Och min kollega Solvej drog med mig i fredags på en gym-tur, där jag faktiskt köpte ett gym-kort. Så jag känner att det kanske finns lite hopp om nån slags livskvalitet denna vinter. Jag strävar efter det i alla fall. Jag har upplevt tillräckligt många vintrar i bottenlös vilsenhet. Nä, nu ska jag sluta spåna på det här... för jag har en middag att stoppa i mig och lite arbete att få till. Hur upplever du vintertiden?

Förresten, www.inreform.se är en intressant hemsida som min vän Marco har byggt. Där skriver han om konst, visar upp sina hantverk och skapar ett forum för likasinnade. Dessa bilder är skulpturer där jag stått modell. Det är kul att samverka i snygg konst =) Gårdagens skulptur, ännu inte färdig...

Hej igen efter ett rejält uppehåll!!! Jag måste erkänna att jag får panik ibland och inte ens vågar titta på min egen blogg. Nej, det är sant, jag har inte vågat gå in på min bloggsida en endaste gång sedan jag lagt upp senaste inlägget!!! Men alla har vi våra demoner som vi får lov att hantera. Och nu kära läsare, är det dags för mig att hantera denna demon, skammens demon, som intalar mig att jag inte duger som jag är, att det är något skamfullt över allt jag presterar och allt jag erbjuder. För så är väl inte fallet kan man ju hoppas! Annars är det ju lika bra o gå lägga sig i kistan direkt.

Denna helgen har varit fantastiskt kreativ. Min Björn som jag dejtat i en månad nu, drygt, kom över till dalarna från sitt bo på Ekerö, Stockholm. Vi bara dök rakt ner i skapandet för vi hade mycket att hinna med på en helg. Både på fronten lekskola (han jobbar också på waldorfförskola) och fronten julklappar och fronten experiment och fronten cuisine (han är utbildad kock). Han besitter kunskaper på en imponerande bred palette hantverk. Odla, baka, matlagning, tovning, musik, m.m. och nu på sista tiden har han gett sig på stickning och virkning med en inspirerande iver. Jag tror säkert att han har utbyte av att pyssla med mig också, att jag har något att komma med, liksom, men - hehe - han är så jävla bra helt enkelt! Jag får verkligen en skjuts av att pyssla med honom.

Eftersom vi firar jul hos min familj, drog vi lotter på allas namn och nu ska vi fixa en present var till varje familjemedlem. Nu ska vi se, jag fick Talila, Victoria, Kim, Joel, Roger och Björn R. (far heter samma som min Björn). Att köpa presenter är HELT otänkbart. Men utöver dessa individuella presenter så knåpar vi ihop allmänna presenter också, den ena utav vilket påbörjades i helgen. Julen känns redan kul! Och hela konsumptionstraditionen kan fortsätta att ignorera mig härute i skogen där jag sitter nöjd och belåten med min fantasi, mitt garn och min entusiasm.

Nåväl. På återseende gott folk!

Nedan synes även en bild på ett av helgens  resultat. Denna stjärna för årstidsbordet på lekskolan. Yes, för visst var det väl en stjärna som kallade de visa männen till Kristusbarnet i Bethlehem? Jag sörjer att skärmen ej gör färgerna på de guldfärgade glaspärlorna och den gyllengula ullen rättvisa. =(

Idag kommer bloggens första inlägg om mitt jobb. Mitt älskade, omtalade, högt prisade, räddaren-i-nöden... arbete! Jag jobbar på förskolan Snödroppen och där kör vi waldorffpedagogik. Parallellt med mitt arbete utbildas jag under fem år och denna bilden här nedan visar en av de många fantastiskt roliga saker vi pysslar med på utbildningen.

Yes! Den pentatoniska flöjten =D! (Och mitt tovade fodral som vi också gjort på utbildningen.) Pentatoniska flöjter är riktigt härliga, eftersom, när man lärt sig dess skala, kan komponera fritt däri utan att någon ton skär sig med någon annan. Alla toner i den pentatoniska skalan harmoniserar med varandra. Jag använder denna flöjt ofta i barngruppen, på samlingen, vid städning, medmera. Det blir en rolig touch! Ett tag nu har vi kört en höstvisa med text av Elsa Beskow och gjort lite olika saker till den på samlingen.

Men jag undervisar även barnen i flöjtspelning. Nu är ju förskolebarn ansedda att vara lite väl små för att spela flöjt, så det är bara sexåringarna som invigs i dess teknik. I vår barngrupp har vi tre sexåringar och en gång i veckan snor jag dem ifrån "inne-leken" som de oftast är fullt upptagna med och uppfyllda av. Men nu är ju en pentatonisk flöjt inte så lätt att handskas med egentligen... alla dessa hål, och täcker man de inte ordentligt blir det bara orena toner. Vilken hand ska vara var, vilka fingrar på vilka hål osv! Men tursamt nog finns ännu lättare flöjter än pentatoniska flöjter... intervallflöjten.

Den har bara ETT hål. Oj vad vi har kämpat denna termin, med fingerposition, rena toner, att bemästra BÅDA tonerna som flöjten kan skapa, olika rytmer medmera. Men idag märkte jag att vårat slit har gett resultat! Alla tre barnen höll flöjten korrekt, helt automatiskt! När de mitt i "lektionen" fick några minuter för att spela av sig (då håller jag för öronen) övergick det fort från tjutigt, skrikigt och pipigt till ett flitigt övande av två olika rena toner. ÅÅ jag är så lycklig! Vi körde några övningar tillsammans efter det och sen var det dags att packa ihop men DE VILLE INTE! De ville fortsätta. Vilket de inte fick. Förstås. Inte för att jag är sadist, men för att det kändes bra att sluta när det fortfarande var roligt. Så var det med den segern. Känns jätteskoj! Undrar vad vi ska hitta på mer åt våra sexåringar än flöjtspelning?! måntro?!?! Kul kommer det nog att bli iaf.

Hej Hopp allihopzan! Nu sitter jag här framför datorn med ägg i håret. Det doftar rosenrot, känns väldigt blött i skallen och rinner ner lite för nacken. Jag har på mig min XXL knäppskjorta som numera tjänar mig som äggtröja. Min granne började! Och jag följde efter. Nu har vi utvecklat våra egna recept som funkar för oss. Min är:

1. Vispa två ägg med en matsked honung och några droppar väldoftande eterisk olja. (rosenrot)
2. Applicera till det torra håret. En gammal shampooflaska användes till detta med stor fördel.
3. Gnugga, riv, klia hårbottnen i två minuter eller längre!
4. Efter att du låtit det sitta i minst en kvart, men varför inte halva dan, eller hela natten, duscha ut med skallen i duschen. KALLT ska vattnet vara!
5. GÖR EN EFTERSKLÖJNING MED BLÖTTLÄGGNINGSVATTEN FÖR WAKAME ALGER!!!
6. Skölj ut, även detta. Med KALLT! (Kallt gör att balsam blir överflödigt)

Varför denna möda kanske ni undrar? Mysigt, säger jag. Mysigt att ge mitt hår naturen istället för att  ösa på med konstgjorda kemikalier som saboterar mitt hårs naturliga självskötsel. Go sedum Go! (sedum: naturligt hårfett). Två månader har jag hållit mig undan shampot och mitt hår känns sååå fint! Sååå lent! Sååå mjukt! Sååå följsamt! Min hårbotten är nöjd och glad likaså. Jag får tvätta håret två till tre gånnger i veckan om jag vill att det ska se fräscht ut. Men det är det värt.

Ja, jag dricker också gurkmeja, sköljer näsan med salt och glömmer att raka mig under armarna ibland. Jag lägger inte så stor vikt vid kroppshår. Kan väl raka det ibland då kanske. Men t.ex. på hårdrockarklubben i fredags påpekade folk att jag glömt raka mig under armen (ca 3 cm långt) varpå jag bara svarade: " Jo - men jag tvättar håret med ägg."

Förresten har jag slaffsat ihop en ny vintermössa att gömma eventuellt fettigt hår under. Freestylat ihop med virknålen nån slags tomteluva. Och så här ser den ut. Jag vill lära mig att virka mer avancerade grejor förstås. But for now...

Ja, så här såg vi ut minsann! Malin invigde mig i hårdrockklubbarnas värld. Skoj vare! Det var mycket trevligt folk på Harrys och Malin som är stammis tog väl hand om mig, regelbundna toalettbesök, övertalning av de för henne välbekanta vakterna som ibland såg sugna ut på att slänga ut mitt fulla nylle ur klubben.